Plötsligt ställs man inför faktum

Tänk vad mycket man tar för givet..

Min pappa är sämre igen, han är ju till åren kommen med sina 84 år. Men, fram tills nu har han varit helt självgående, och klarat sig själv. Han är ju mer envis och uthållig än de flesta.. Samtidigt känner jag mig mer tagen. Det är svårt att hjälplös stå vid sidan om sina föräldrar i en sådan här situation.

Hur många klarar att komma tillbaka hem till sitt hus, lära sig datorn en gång till, städa och laga mat, allt detta från tre hjärnblödningar och en stroke..? Det enda han slutat med är att köra bil.. När jag tittar tillbaka på det gångna året, måste jag säga att det är ju fantastiskt. Hoppas att jag själv en gång får en sådan chans.

När man lever så nära som vi gör, vi bor ju på samma gård, delar vi varje dag och ser alla framsteg. Därför är det så svårt att acceptera när det går åt andra hållet. Nu vill inte hjärtat fungera som det ska, och det kan vi inte göra något åt. Vi får försöka hjälpas åt, men det är svårt att acceptera. Det är ett faktum.

Plötsligt har pappa blivit gammal, det tog bara en vecka.